Att bryta ihop och komma igen.

Det är vad jag valt att göra denna helg. jag slutade leka stark i fredagskväll. Öppnade mig för Ida, skrev av mig här och lät tårarna rinna. Rinna tills de inte fanns några tårar kvar. 

Igår när jag vaknade var jag på bättre humör, gladare tjej. En tjej som längtade ut i löpskorna för att få springa upp för berg, flyga fram och bara le. Och de var precis vad jag valde att göra. Jag sprang uppför Simsjöbacken, sprang sedan runt skultorp, p4 och hem. Landade på 21 km. Plättlätt var vad de kändes som när jag sprang! Jag log, hela jag sken kändes de som. Så pass att vissa bilister log tillbaka, en del till och med pekande och vinkade åt mig.

Hemma så dansade jag runt och hade världens Runners high, på min tröja stod det dessutom "Your #1 fan" som jag tog åt mig av.

Sedan valde jag att sluta känna mig som den fula ankungen. Valde att känna mig fin, le mot min spegel och tänka positivt. Jag kollade på massa standup. Magnus Betnér och David Batra. De två måste ju kunna få vem som helst att rulla runt i sängen av skratt? Bytte sedan om för att möta upp Sebbe och några på fezt, kolla in matfestivalen. Jag valde att vara nykter. Men de var ju så galet mycket folk att man känner de krypa i skinnet på en nästan. Hur orkar man med fulla människor när man själv är nykter? Jag hängde med ett gäng härligt folk alla fall men valde att knata hemöver vid tolv snåret. Då var jag nöjd. Nöjd på att ha massa människor runtom mig och nöjd på att jag lyckats vara glad hela kvällen. 

För de är lite så man får börja göra nu. Inte ta allt på en gång utan faktiskt vara glad och nöjd med varje timme man lyckas hålla de läskiga mörka borta liksom. Pratade med Ida i telefonen när jag gick hem. Älskade jänta som får mig på bra humör, som finns där och är allt och lite till! <3

Vaknade idag på samma braiga humör som igår, gick upp för att knäppa igång kaffebryggaren och sedan gå och lägga mig i sängen igen medans de puttrade igång. Helt underbart!

Gick på gymmet, pratade massa med Ulrika som jobbade, har saknat henne och vårat prat alltså! Sedan knåpade jag ihop en liten cirkel inne i gruppträningen. Lite ska man ju ha för att jobba på gym, lite fördelar liksom. Så de blev lite draken med kettlebell, rörelseträning med pinne, vandrande armhävningar, negativa situps, benfällningar, rumpövningar, dips och sidoplankan två varv.

Sedan kröp jag ned i solariet-. Slog upp ögonen när de stängdes av och fick en vision om lunch. SUSHI. sushi var svaret på allt för mig just där och då. Så nu sitter jag med kaffet, sushi i magen och ska snart hoppa in i duschen innan jag ska vidare för att kolla lite film hos en kompis. Siktar på en hemma kväll ikväll, en bra hemma kväll. för jag ska planera inför allt jag vill göra i lägenheten. Jag vill göra den med hemtrevligt. Ett ställe jag kan vara glad på, ensam eller med andra. Ett ställe jag kan vara, utan massa konstiga tankar.

Ett ställe för mig.

Nu tänker jag blotta mig mer än vanligt. Har gjort de tidigare någon gång och de känns skönt att skriva av sig. 

Usch för kvällar, kvällar som dessa!

Kvällar när skuggan kryper sig inpå, omsluter en helt och man inte vet vart man ska ta vägen. Ut kan jag inte, för de är sent. Vad ska jag göra ute nu? Det är iofs Matfestivalen och hela Skövde kryllar av människor. Men de är inte till dem jag vill. Jag vill vara med någon som jag kan andas med, där jag slipper anstränga mig, slipper fundera, slipper vara ensam. Slipper allt sånt där!

Den brutala sanningen är att jag vet men ändå inte när de är pågång. Som ikväll när jag gick hem från jobbet, gick genom staden som var översvämmad av glada människor. Överallt fanns de människor, jag blev rädd. Kröp ihop, in på willys. köpte för tacos, sprang förbi alla hyllor med godis och sånt för jag kände att nej, ikväll är inte rätt kväll. Jag kommer inte kunna hantera de.

Kom hem till min tomma lägenhet, gjorde tacos och åt. Efteråt fick jag ett hål i mig kändes det som. Det är som om något äter en inifrån.Och då frågar Ida "hur känner du, vad tänker du?" Jag känner mig bara så otroligt ensam, vet inte varför. Det bara är som om något fattas verkligen, det är en bit som sitter snett eller hur man nu väljer att se de. Vad jag tänker på är att jag blir arg på alla människor som ständigt påpekar för mig vilken underbar människa jag är, hur fin/söt/bra jag är, att jag har en underbar personlighet osv. Att jag inte borde ha några problem att finna någon, att de inte förstår hur någon som jag kan vara singel. "Det kommer när du minst anar de" säger de. Jajo visst så är de kanske. Men så ska man gång på gång få hjärtat sönder, nedtrampat och förstört. Jag undrar när hjärtat blir så härdat att de slutar slå extra för folk som inte bryr sig nämnvärt, jag undrar när jag ska lära mig att skilja på äkta och oäkta. Jag undrar vad som är vitsen med allt, varför någon ska behöva gå runt och ständigt le, vara glad och positiv. Men sen inte kunna vara glad och positiv för sin egen skull?

Mamma säger att jag behöver öva på detta med att ta de lugnt, inte ständigt vara på språng. Men det är ju när jag "övar" på detta som kvällarna kommer. Imorse kändes allt bra, jag var taggad och glad. Dansade runt och sjöng. Solen lös och jag la ut denna bild på instagram med min fredagskänsla

Just nu känner jag att jag mest vill spola fram livet 43 dagar, SNABBT. för om 43 dagar ska jag och Ida iväg, och SOM jag längtar. Vi två en vecka någonstans i världen. Jag skiter egentligen vart, bara jag får komma från allt och alla ett tag. Även om jag älskar Skövde, folket här, mitt jobb och så. Jag vill inte flytta, jag vill bara bli hel. Känna mig hel. 

Vissa dagar är det just för resan jag kliver upp, för att få tiden att gå. Dagarna att rulla på. och tro mig, nedräkningen finns där. dag som natt, när jag är ledsen tänker jag på den, när jag är godissugen, glad, sprallig, borttappad så tänker jag på att jag snart, snart ska få komma iväg med en av de få i världen som känner mig bättre än jag själv. 

Nu ska jag ta och krypa ned i sängen, läsa min bok, hoppas på att vakna upp med solen på min sida och ha en underbar löprunda imorgon. För det, de känner jag att jag bannemig är värd efter alla känslosväningar jag haft på sistone!

Jaha, hur börjar man med detta då? För några månader sedan fick jag ett litet frispel, och bestämde mig för att jag skulle genomföra mitt livs första 24 h lopp i år. De gick av stapeln nu i helgen. 

Jag hade kollat med mina brudar om de ville komma och kolla och supporta, vilket de tackade ja till direkt. Jag är så tacksam för detta!

Dessutom visste jag att Torill skulle genomföra 48h lopp samtidigt så jag skulle även ha henne på banan med mig. 24h loppet gick ju på samma bana som mitt 12 h ifjol gjorde.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag kände mig förberedd, att jag var säker på att kunna fixa detta med en klackspark. De är ju förtusan ett dygn vi pratar om! Dessutom i min nervositet gick jag och fixade mig en sidecut som jag pratat om i 1,5 år. Poff så fanns den där, jag älskade den från början och gör fortfarande :)

Målsättningarna för loppet var följande:

- Hålla igång hela tiden, inte vila något

- Fixa pb från ifjol på 97,4 km

- Fixa 100 km

- Drömmål 150 km

Jag packade med mitt "nöd-kit" som innehöll våtservetter (för toabesöken), kirurgtejp, värktabletter, vasselin samt imodium. 

Starten gick kl 12 i fredags, så jag var där lite innan, mötte upp Torill så vi pratade och fnissade lite nervöst inför, jag fick en så söt kanin av henne samt hämtade ut min nummerlapp. Sedan var de dags att ställa sig vid starten, PANG så var loppet igång. Där skulle vi springa/gå och nöta varandra i 24 h. Vändning skedde var 6e timme för att något skulle ske typ. Vi pratar ändå en 400m bana.

Varv efter varv avverkades, jag pratade med folk, skrattade och åt, drack och bara njöt. Poff hade vi nått milen, en timme hade passerat och de var 23 timmar kvar. Så dök Ida upp. Sedan fortsatte vi bara, jag sprang mycket med en som heter Jesper samt Eva-Lena, vi tre sprang 24 h. Det var bara två damer med och fem herrar. Rätt vare var så var vi uppe i 2,5 mil. Tiden bara for förbi. Snart halvvägs till första vändningen!

Det var väldigt varmt så jag slet av mig tröjan efter en timme ungefär och sprang i sportbh. Var noga med att hålla oss svala med svampar och vatten. Drack bra också, Ida påpekade ibland färgen i mitt ansikte om jag fick förlite salt så tog jag in lite extra. Varvade att då och då dra med henne på några varvs promenad. För vi skulle ändå hålla på 24 h, då kan man inte springa helatiden som nybörjare. 

Mot kvällen började jag och Jesper fresta oss med milkshake när jag passerat 8 mil, så vi skickade iväg Ida på en beställning och de var gudomligt goda!

Så småningom dök även Maria upp och hängde med några varv då och då också, jag är fortfarade pigg och glad, började ju närma mig 10 mil förtusan! 

Passerade 10 mil strax före 13 h, vi hade då genomfört mer än halva loppet. Fortsatt bra humör, Ida fnissade lite åt mig när jag gick/sprang och dansade runt på banan i glädje och endorfiner. Fattade inte riktigt hur länge vi hållt på, för de kändes fortfarande riktigt bra. Jag hade börjat känna av fötterna vid åtta mil, blåsor och så. Tänkte byta skor och strumpor samt häva på mer vasselin vid 10 mils passeringen. Men då kändes fötterna bättre igen så jag tänkte att äsch jag kör på bara.

Så kom Fredrik och gick några varv med mig också strax efter 10 milen, då sov Ida, Maria åkte hem till mig för att hämta täcke och kudde sedan sova hon med. Så jag fortsatte mitt lunkande. Blev lite trött och gäspig då de trots allt var natt och vi hållt på ett tag, men   inte så pass att jag ville sova. Körde lite jogg som jag sedan varvade med några varvs gång. Ida vaknade till vid 3-4 tiden och började följa med mig några varv då och då, för då försökte jag köra 2 varvs jogg, 2 varvs gång. Började så småningom närma mig drömmen om 15 mil. Då säger Christer som jag joggat och gått en hel del med också att jag kan inte nöja mig med de utan måste såklart ta 161 km vilket innebär 100 miles! 

Timmarna fortsätter rulla på, fortfarande ingen dipp som jag befarat. Jag fick aldrig den där känslan "varför gör jag detta, de är ingen ide. Jag skiter i de.." osv som man annars kan få. För tiden gick verkligen fort! Jag höll igång hela tiden, stod still ibland för att stretcha men inte sitta mer än på toaletten för att kissa lite snabbt. Gick mer och mer ska erkännas. Men vid 10 så ska 1 timmes starta, där är Thomas och hans son Arvid med och springer. Så när de kliver av inser de att jag är väldigt nära mina 100 miles så Thomas stannar kvar för att titta. När jag har ett varv kvar till 100 miles tar han mig i handen så joggar vi de varvet. Stolta och glada som fasen kliver jag över pipet för 100 miles gränsen med typ 50 minuter kvar av loppet!

Sedan fortsätter jag nöta, för nu är vi snart klara! Mina fötter värker, mina knäveck värker och vristerna är också väldigt ömma. I övrigt är de rätt okej. Thomas och hans son stannar kvar fortfarande. Ida och Maria är med och går med mig, samt kommer mamma strax före att jag passerar 100 miles då hon ska starta när jag kliver av. Hon genomförde ett 6 h då. Läs om hennes lopp HÄR. 

Sista timmen gick också väldigt fort, det var så svårt att fatta att man snart faktiskt klarat av ett dygn på stående fot, runtrunt på en bana. Så när de var 7 minuter kvar kommer Thomas åter igen och pressar mig till att ta stapplande joggingsteg, de smärtar för varje gång jag sätter ned fötterna men jag kommer in i någon slags lunk och vi joggar och joggar, jag hinner ett varv, två varv och till slut tre varv innan slutsignalen smäller och jag får sätta mig ned på gräset. Vill gråta, men kan inte. Fattar inte, jag har gjort det. 24h lopp, över 100 miles. Det är helt sjukt! När jag reser mig upp får jag yrsel, sus i öronen och håller på att svimma. Så får lägga mig på en bänk och vila, äta lite, dricka mer och får min efterlängtade medalj!

Ah hur gick de då?

Jag vann damklassen på 164 054 m, jag kom trea totalt på 24h loppet, jag har blåsor på i princip varenda tå samt "trampdynorna", svullna vrister och fick någon feberkänsla när jag kommit hem och sovit typ 1,5 h. Men är så nöjd med min insats och kommer troligen genomföra något mer 24h. Men inte ett 48h, där går min gräns ;)

Världens bästa support och bästa vänner Ida och Maria gjorde ett underbart jobb i helgen, utan er hade de inte gått lika bra och jag kan nog inte med ord förklara hur mycket det betydde. I vått och torrt brudar! <3