Råda Ultra Natt - 6 timmars

Då var det gjort, mitt livs andra 6 timmarslopp är genomfört. Dagen började med att jag sov till tio, chillade runt utan att stressa massa. Vid ett tiden åkte jag ned till stationen för att hämta upp Jennie. Väl på plats hör jag en pappa säga till sin son samtidigt som han pekar på mig "Skulle du vilja åka tåg med hon?" vet inte riktigt vad jag gjort för att dra åt mig den uppmärksamheten?

Åkte därefter hem, handlade frukost och knatade till rummet vi skulle ha efter loppet. Där efter var det i princip dags att byta om och bege sig där vi skulle bli upphämtade. Ett glatt gäng på fyra personer styrte kosan mot Råda. Det var snart dags! Jennie hade ju ett hopp på ca 6 mil, jag hade en plan på att genomföra 6 timmar, kanske komma upp i 5,2 mil för att klå gamla rekordet. Men framför allt lyssna på kroppen, trots allt bara 6 dagar sedan jag sprang maraton. Väl på plats hämtade vi ut nummerlapparna, fick även en påse bröd som gjorde Torills dag och kväll. Hennes glädjetjut över den påsen är nog oslagbar :)

Kl 18 gick startskottet, då skulle vi springa/jogga/lunka/gå i 6 timmar, fram till tolvslaget. Banan var enligt arrangören "lätt kuperad" men det kom vi underfund med att naah inte lätt. Ganska så superjobbig och sugande bana. En dryg backe där Jennie efter några varv började gå, men jag kunde inte gå pga mitt knä som gjorde ont i sträckt läge. Det var bara att gilla läget och jogga även där liksom. Efter ca 2-2,5 timme började vi båda fundera i tankar kring att bryta loppet. Jennie hade problem med andningen för allt pollen då hon är allergisk. Och mina ben började strejka när vi gick istället för joggade. Men utöver de höll vi modet uppe, fick påhejningar av andra löpare och hejade på de andra också. Det var en hel del lag som sprang stafett så att säga. Så då var de inte samma personer varje varv utan det varierade och de hade ju - konstigt nog - högre fart än oss ensamlöpare. ;) Men vi kämpade på, kom upp i 30 km, räknade ned till maraton och ultradistans. Vi sa de "maraton, sedan får vi se om kroppen orkar mer eller inte". Kom närmare och närmare. Vid 35 kändes kroppen rätt okej, så länge jag joggade så gjorde det inte lika ont som att gå, och Jennies anding kom och gick. Så då började vi räkna på att kanske kanske, 1,5 timme kan vi fixa 15 km på.. Så vi körde på, mindre prat, mer fokus. Ena foten framför andra, ett varv i taget. Poff var vi uppe i marathon distans, sedan pang vare ultra distans, då var det 9 km att fixa på dryga timmen, det skulle kunna gå!

Jennie fokuserade först på 50 km, sedan så muttrar hon och säger "nej, vi ska fixa 52 km så du får distansrekord! Du sprang maraton i lördags, du kämpar fortfarande. Då ska du ha ditt nya distansrekord också!" så vi körde på. Tjoff var det 30 min kvar, såväl som 3 varv kvar till 52. Vi skulle fixa det! Fick nya påhejningar vid varje varvning, folk som skrek över hur duktiga vi var som bara matade och matade varv efter varv. Speakern uppmärksammade oss vid nästan varje varvning, även snabb fram och vilja intervjua när vi tog till oss av godheter och vätska vid varvning. Men icke, vi körde ba!

Rätt vare var så var den där, backen, för sista gången. Vi tog den med storm, ägde sönder den totalt. sedan var det bara några hundra meter till "mål". Springer in på ca 5.55 någonstans, kramar varandra. Glädjs över våran seger för vår egen skull, seger över kroppen, över omständigheterna och mitt nya distansrekord. Så nöjda! Där efter var det bara att vänta in den sista utmätningen. Vi fick till slut ihop 52 490 m, en ny medalj och mycket ömma ben. Men det vare värt!

Superstort tack till Jennie för stödet, peppen och sällskapet hela kvällen igår. Båda gav och fick den motivation och stöd som behövdes för att kunna genomföra.

Ni vet vad de säger: Pain is temporary - quitting lasts forever ;)